Missbruksbehandling ur ett könsperspektiv

Forskare, arbetar just nu som expertstöd åt Socialstyrelsen i ett regeringsuppdrag som handlar om insatser för att missbrukande kvinnor ska få en drogfri graviditet och för att ge barn och föräldrar fortsatt stöd. Innan dess har jag varit forskare vid Kvinnoforum Kunskapscenter för Kvinnor och Missbruk, Nationell FoU-enhet. Lång erfarenhet som socialarbetare. Jag har arbetat med gravida missbrukare i samverkan mellan ett barnhem och ett behandlingshem för missbrukare för att ge föräldrar och barn en bra start tillsammans. Positiva erfarenheter av stöd under graviditeten men också av svårigheter för kvinnor i traditionell missbruksbehandling. Detta bidrog till att jag var med om att bygga upp behandling vid ett behandlingshem för kvinnor, Sofia i Malmö. Började samtidigt forskarutbildningen vid socialhögskolan. Uppbyggnadsarbete och erfarenheter har jag beskrivit i ett par böcker ”Kvinnorummet” och ”Kvinnor på väg in från kylan”. Moderskapet visade sig vara en viktig drivkraft för kvinnor att söka sig till och fullfölja behandling. Detta stämde inte med schablonbilden, att missbrukande kvinnor struntar i sina barn. Det väckte mitt intresse och ledde till min lic avhandling ”Det är i alla fall mitt barn” (Trulsson 1998) där 12 missbrukande kvinnor, som levde skilda från sina barn, intervjuades om sin egen barndom, graviditeten, livet med barnen och vad som hände vid skilsmässan från barnen och efteråt. I min avhandling ”Konturer av ett kvinnligt fält – Om missbrukande kvinnors möten i familjeliv och behandling” (Trulsson 2003, 2006),som är en sammanläggningsavhandling med vetenskapliga artiklar har jag samlat kunskapen om moderskap och missbruk och erfarenheterna av kvinnoidentitet och missbruksbehandling. Dessutom har jag tillsammans med en annan forskare Ulla-Carin Hedin skrivit om det sociala stödets betydelse för kvinnors väg ut ur missbruk. Framför allt är det könsperspektiv och artikeln ”Manligt och kvinnligt i smältdegeln – om könets betydelse för missbruk” som jag skall tala om idag, Men i samband med det kommer jag också in på både moderskap och missbruk och missbruksbehandling för kvinnor.

När jag analyserade erfarenheterna av kvinnors berättelser om behandling blev jag intresserad av forskning om vad som är specifikt för mäns tankar kring behandling. Jag såg kunskapsluckorna kring könets betydelse för missbruk och då inte bara när det gäller kvinnor, utan också när det gäller män. För att förstå och få ett perspektiv på kvinnors erfarenheter och tankar är också mäns motsvarande tankar viktiga. Mansforskningen har inte i samma utsträckning som kvinnoforskningen fokuserat på missbrukande mäns villkor. I traditionell missbruksforskning har utgångsläget ofta varit att lyfta fram mäns och kvinnors förmåga att fullfölja eller inte fullfölja olika färdiga behandlingserbjudanden, än att fråga vad de egentligen har för önskemål, när det gäller missbruksbehandling. Det gjorde mig nyfiken på att titta närmare på mäns och kvinnors likheter och skillnader beträffande sina livserfarenheter och sina tankar om behandling. En norsk forskare Edle Ravndal har gjort en forskningsöversikt i en statlig utredning (NOU l999:13) och har visat på en rad skillnader mellan manligt och kvinnligt missbruk av alkohol och narkotika. Såväl riskfaktorerna som konsekvenserna av missbruket är olika, vilket enligt Ravndal ställer krav på att ta hänsyn till olika behandlingsfaktorer när det gäller män och kvinnor.

Eftersom missbruksforskningen i väsentliga drag könsneutral är det svårt att urskilja vad som är specifikt för manligt och kvinnligt missbruk. Det har gjort att jag har velat beskriva likheter och skillnader mellan manligt och kvinnligt missbruk som de kommit till uttryck dels i annan samhällsvetenskaplig forskning och dels vad jag funnit i min forskning framför allt utifrån de missbrukande männens och kvinnornas självkonstruktioner i berättelser om sina liv. Artikeln tar upp.

Material

I min artikel har jag samlat in vad jag uppfattar som central och aktuell samhällsvetenskaplig forskning med genusvetenskaplig inriktning. Det gäller främst skandinaviska tvärfackliga studier som bidrar till förståelse av manligt och kvinnligt missbruk.Det empiriska underlaget omfattar dels uppföljande studier av större populationer män och kvinnor de flesta i missbruksbehandling (Blomqvist 2002, Byqvist l997, Dahlgren l992, Nötesjö & Tegborg l999, Ravndal l999, Trulsson et al l996), dels kvalitativa studier beträffande män och kvinnor i mindre populationer tolv till ett tjugotal personer (Andersson l99l, Hilte & Laanemets 2000, Kristiansen l999, Ravndal & Vaglum l99l, Svensson l996, Trulsson l998, l999, 2000).

Männen och kvinnorna som ingår i den teoretiska studien jag gjort har genomgående erfarenheter av missbruksbehandling, men de flesta intervjustudierna har tonvikt på missbrukarnas totala livssituation.

Dagens föreläsning

I dagens föreläsning kommer jag börja med en historisk tillbakablick på behandlingen av missbrukande kvinnor som ingår i avhandlingen, men också indirekt berör män. Det gör jag, eftersom jag tycker det är viktigt att sätta in kunskapen om både hur mötet med missbruk och behandling är styrt av sitt historiska sammanhang. Teoretiskt utgår jag från sociologen Pierre Bourdieu som har ett klassperspektiv och bl a belyser samhällsutvecklingens betydelse med sitt begrepp ”fält”. Därefter kommer jag att belysa manligt och kvinnligt missbruk och de båda könens behov i behandling utifrån ett genusperspektiv med Yvonne Hirdmans tankegångar om genus socialt kön. Hon talar om ”genuskontrakten”, idealbilden i samhället, socialisationen och arbetsdelningen mellan könen som avgörande för hur män och kvinnor förväntas förhålla sig till varandra i olika socialt och historiskt sammanhang. Dessa perspektiv anser jag underlättar förståelsen av missbrukares villkor och behov i behandling.

Historisk tillbakablick

Bourdieu beskriver med sitt begrepp ”fält” det övergripande strukturella sammanhang vi människor befinner oss i. Vi är begränsade historiskt och socialt utifrån den tid och den samhällssituation vi befinner oss i. I samhällets bemötande av missbrukarna under 1900-talet in på 2000-talet blir olika samhällspositioner tydliga och hur dessa styr mötet med den enskilde. Enligt Bourdieu kan man se fältet som en arena där det utspelas ständiga strider mellan de dominerande i samhället och de dominerade. Hur den gällande ordningens värderingar ser ut och hur dessa slår igenom. Det kan man både se inom massmedia och institutioner som skola och socialtjänst. Dominerande röster ersätts av andra. Det som en gång sågs som radikalt får byta plats och ses som traditionellt.

Olika dominerande röster och den delvis omedvetna taleordning ”doxa” i behandling av missbrukande kvinnor ska jag ge exempel på. Där ser man tydligt hur olika dominerande röster varit tongivande, vilket satt sina spår i behandling det som jag kallar ”institutionsapparaten”.

Arbetsdelningen mellan könen

Att det huvudsakligen är en traditionell arbetsdelning mellan könen i missbrukarfamiljen har jag tidigare talat om.

Det är därför logiskt att moderskapet är en viktig drivkraft när det gäller att söka sig till och fullfölja sin behandling visade sig här liksom vid EWA-enheten kvinnobehandling inom sjukvården och en rad andra studier. Vid Sofia talade nästan alla mammor om att det främsta målet för behandlingen var ett bra liv med sina barn. Behandlingsresultaten för kvinnor som väntade barn och var mammor visar detta. Kvinnor som väntade eller hade barn fullföljde behandlingen i större utsträckning än andra kvinnor. Två tredjedelar av kvinnorna som deltog i behandlingen var mammor, men av dem som fullföljde behandlingen var tre fjärdedelar mammor. Det skiljer sig från en norsk studie, där de missbrukande kvinnorna uppmuntrades att låta barnen komma till ro och inte göra anspråk på att få tillbaka vården. Astrid Christensen (1996) talar om att av kvinnorna som fullföljde kvinnobehandlingen för missbrukare var mammorna i minoritet. Här förefaller olika inriktning i Sverige och Norge ha betydelse. I Sverige är inriktningen att eftersträva att hålla samman missbrukarfamiljer och andra socialt utsatta familjer i enlighet med traditionen från det ledande barnhemmet Skå (Jonsson 1974).

Bland män finns några som tagit till sig nya pappaideal och för dem är också ansvaret för barnen en viktig bit på vägen ut ur missbruk. Arne Kristiansen visar på detta när det gäller att bli fri från narkotikamissbruk. Skillnaden är att det handlar om så gott som samtliga kvinnor och några få män i hans studie. Liknande resultat visar Ulla-Carin Hedin beträffande män inom kriminalvården. Nya papparoller håller på att växa fram, men det går trögt!

När det gäller hotbilder visar sig trots dessa tendenser att det är traditionella tankebanor som råder. För missbrukande kvinnor är det största riskmomentet i deras liv rädslan att förlora barnen p g a missbruket. De utvecklar en ”koreografi med myndigheter” för att dölja sitt missbruk har jag funnit i min forskning. För männen ser det annorlunda ut. Socialtjänsten som är kvinnornas främsta hot är en möjlighet för männen. De drar i större utsträckning än kvinnorna nytta av socialtjänsten. Arne Kristiansen har funnit att när kvinnor erbjudits en behandling har män erbjudits åtta. Kvinnorna är rädda men de ses troligen också mer över axeln av kvinnliga tjänstemän. Rädslan skapar barriärer när det gäller kvinnors möjlighet att söka behandling. Samspelet fungerar bättre med män som inte känner sig hotade. För dem är polisen och fängelset det främsta hotet. Det innebär ju om vi ser till rådande ordning att de hindras i sina affärer. Barnen utgör det mindre hotet i ett liv som är mest utanför hemmet.

Det som i kvinnobehandling innebär en möjlighet kan också handla om motsatsen. Behandlingen kan vara uttryck för traditionella kvinnoideal och en ”hegemonisk femininitet”, som inte tillåter relationella tillkortakommanden. Enligt de kvinnor som avbröt behandlingen är påfrestande relationer till andra kvinnor och de maktförhållanden som kan utvecklas inom ramen för en kvinnlig hierarki den främsta ”stötestenen” och en av de vanligaste orsakerna till att knappt hälften av kvinnorna avbrutit sin behandling (Nötesjö & Tegborg l999). Dessa relationer hade förutom drogens dragningskraft avgörande betydelse. Drogen medförde en känsla av oberoende och möjlighet till fortsatt gemenskap med missbrukande vänner och partners. Detta kan tolkas som exempel på drogen som ett led i kvinnors frigörelseprocess och uttryck för nya emanciperade kvinnoideal. Att kvinnor med barn får bäst behandlingsresultat, visar samtidigt på svagheten att tillgodose behandlingsbehov hos kvinnor utan barn. När fokus ligger på den enskilda kvinnan pekar resultaten i motsatt riktning till ensamstående kvinnors fördel som i Christensens studie. Detta talar för vikten beakta inte bara traditionella, utan de nya femininiteter som följer med en samhällsutveckling, där integrerande krafter styr mäns och kvinnors villkor (Hirdman 2001).

Socialisationens betydelse för behandling av män

Eftersom det finns sparsamt med studier om mäns specifika behov i behandling, har jag gått till annan forskning utifrån ett könsperspektiv. Kaplan (l987) talar i samband med depressioner om yttre och inre arenor och vikten av att ta hänsyn till mäns och kvinnors olika socialisation i samband med behandling för depressioner med manliga, respektive kvinnliga karaktäristika. För kvinnors del ses depression som uttryck för ett inre ansvar för misslyckanden beträffande relationsförmågor och för männens del som ett yttre ansvar, för hämmad förmåga att utveckla ett ”verkställande själv”, uppnå dominanta prestationsmål. Enligt Kaplan ställer detta specifika krav på behandling för depressioner, vilket eventuellt också skulle kunna beaktas i samband med missbruksbehandling.

En forskare Fredrik Spak betonar könsperspektivets betydelse för förståelsen av manligt missbruk Några områden han efterlyser kunskap om är mäns barriärer att söka behandling, betydelsen av männens familjemedlemmars påverkan och behov samt hur gradvis större delansvar i hemmet påverkar mäns alkoholkonsumtion.

Behandlingen vid Sofia

Först ska jag bara kort berätta om behandlingen mål och innehåll. Kvinnorna erbjuds behandling under i genomsnitt ett år och lika lång eftervård. Behandlingen har psykodynamisk inriktning och har utvecklats utifrån ett kvinnoteoretiskt perspektiv.

Huvudinstrumentet i behandlingen är individuella samtal som kompletteras med gruppsamtal och andra aktiviteter i miljöterapin som t ex arbete, skapande aktiviteter, kroppsvård och social planering

Det ger en glimt av innehållet i behandlingen vid Sofia. Jag intervjuade kvinnorna hur de ser på den behandling de fått. De talade om hur de såg på behandling i ett kvinnokollektiv och några viktiga inslag i behandlingen:

Fyra hörnstenar i kvinnobehandling blir tydliga när kvinnorna talar om vad de ser som mest betydelsefullt i behandlingen. Det viktigaste som de flesta kvinnor talar om är att ha individuella samtal. Det gäller att testa och så smångingom lära sig lita på någon annan och kanske för första gången tala öppet om svåra hemligheter och problem. Det andra kvinnorna tar upp som viktigt är gemenskapen med de andra kvinnorna i kollektivet. För många innebär det att för första gången uppleva att få väninnor att stöta och blöta livets sorger och glädjeämnen med. Det tredje är allt symptomtoleransen vid återfall i missbruk. För kvinnor som upplevt många besvikelser är det viktigt att inte bli övergiven när man visar upp sina problem. I samband med det kommer det fjärde eftervården och långsiktigheten i behandlingen. En kvinna sade: Det viktigast är efteråt. Den uppfattningen delade hon med många. Men ett uttalande speglar kärnan i vad kvinnobehandlingen innebär:

Jag tror det är hela atmosfären, alltihop tillsammans. Det är kombinationen med all den gemenskap, att man mår bättre och tilliten framför allt. Det blir en jättetrygghet som man inte känt innan.

- Det tog lång tid. Jag litade inte på någon förrän jag hade tagit två eller tre återfall och ni fortfarande stod kvar och höll vad ni lovade. Det var då jag började lyssna och höra. Annars var det ju bara en massa svammel, oh ja de snackar så gott.

- Ute litar jag inte på en djävul mer än mej själv. Det gör man här och vågar. Just det att jag vågar tala om hur jag verkligen känner.

Det är ett stort förtroende man ger behandlaren vid de individuella samtalen om man så säger, och det är en jätteviktig relation för mej. Man det är lika mycket med tjejerna här. Det är mycket jag går och pratar med tjejerna om. Det har jag aldrig pratat med någon annan om.

- Jag är ett långtidsprojekt. Har man missbrukat så lång tid så måste man ge sig tid att sluta också.

För kvinnor med barn var de en viktig drivkraft till att söka sig till och fullfölja behandling. Vad som förvånade var att grundbehandlingen i miljöterapeutisk behandling berördes väldigt lite, bara med enstaka uttalanden. Det gäller både gruppsamtalen och de andra aktiviteterna som ingår i behandlingen. De förefaller inte alls ha samma betydelse som tryggheten och gemenskapen.

Kvinnornas betoning av de individuella samtalen med behandlarna och gemenskapen med de andra kvinnorna blev en ledtråd som ledde fram till tanken till det mest centrala i behandlingen i kvinnokollektiv. Där får kvinnorna möjlighet att ta igen det de tidigt förlorat genom brister i relation till andra kvinnor.

Harriet Bjerrum-Nielsen och Monika Rudberg har gett förklaringar till detta. De talar om hur kvinnan tidigt utvecklar en relationellt förankrad identitet i nära samspel med mamman och väninnorna, men det finns skillnaderna mellan missbrukande flickor och flickor i allmänhet. När många kvinnor redan i tidiga tonår börjar använda alkohol och droger, riskerar de gå miste om att utveckla sin kvinnliga identitet genom den nära kontakten med andra kvinnor. Ofta är mamman är frånvarande på grund av missbruk eller andra orsaker och flickan upplever sig som udda och saknar väninnor. Det gör att de får söka sig till män för att få närhet. Många kvinnor hittar inte sin egen identitet utan lever i närmast symbiotiska relationer till män. Kvinnorna blir styrda av männen och tar över deras drogvanor. Det är vanligt att kvinnor byter drog när de byter partner.

Det centrala i behandlingskollektiven för kvinnor förefaller vara, att kvinnorna kan ta igen vad de missat när de tidigt började missbruka. I nära relationer till andra kvinnor har de kunnat kompensera dessa brister. I behandlingen tar många kvinnor igen sin förlorade tonårstid. Gemenskapen med behandlarna, ”morsorna”, som kvinnorna ofta kallar dem och väninnorna i kollektivet bidrar till det. Men det krävs långsiktighet i behandlingen och den symptomtolerans som ger kvinnan trygghet i behandlingen tvingar någon att avbryta behandling för att vederbörande visar upp sina symptom. Vikten av eftervård och långsiktighet i behandlingen visar ju all behandlingsforskning.

Sammantaget visar detta gemensamma drag mellan socialtjänstens missbruksbehandling för kvinnor och den som utvecklats inom hälso och sjukvården vid EWA-enheten i Stockholm och dokumenterats av Lena Dahlgren.. Individuell behandling har vidareutvecklats inom hälso- och sjukvårdens kvinnobehandling och gruppbehandling inom socialtjänstens missbrukarvård. Det har lett till att de centrala behandlingsinslagen är gemensamma och värderas på liknande sätt av kvinnorna i båda behandlingsformerna.

Det liknar också norsk forskning. Edle Ravndal och Per Vaglum har beskrivit erfarenheterna från behandlingssamtal i ren kvinnogrupp på Veksthuset i Oslo. Där kunde kvinnor arbeta med sina identitetsproblem, vilket ledde till vidareutveckling av relationerna såväl till andra kvinnor som män. Resultaten ligger i linje med Jan Blomqvists studie, där kvinnors mognads- och frigörelseberättelser är centrala i beskrivningen av vägen ut ur missbruk.

Socialisationen

Därmed är vi inne på socialisationen. Den sker stegvis:

Det första steget - de tidiga barndomserfarenheterna. Där visar sig att både pojkar och flickor har brister i sin socialisation genom tidiga erfarenheter av separationer, missbruk och på andra sätt socialt utsatta hemförhållanden.

Det andra steget – tonårskrisen. Både pojkar och flickor har ofta erfarenhet av en destruktiv dialog i ursprungsfamiljen och de är dåligt förberedda för tonårskrisen. Det dilemmat löser båda parter genom att få gemenskap och en plats missbrukargängen. De som känt sig utestängda får här en kultur att komma in i och hänga upp sitt liv på. Men sedan skiljer det sig. Som jag sade i inledningen behandlar samhället tonårspojkars och tonårsflickors utagerande beteende olika. Det finns en tendens att överse med vad pojkarna gör. Ansvaret läggs utanför dem. Flickors utagerande speciellt det sexuella utagerandet ställs de själva till ansvar för. De får i större utsträckning flytta hemifrån eller byta fosterhem än pojkar. Båda sakerna visar forskningen. Christina Andersson ser detta vid Maria Ungdom, Gustaf Jonsson på Skå och Gunvor Andersson beträffande flickor och pojkar i familjehem. För flickors del handlar det om ”flickor på glid” som Gustaf Jonsson kallade dem De blir LVU-omhändertagna p g a sexuellt utagerande men inte pojkar i samma situation. Forskarna Bjerrum Nielsen och Rudberg har också sett skillnader mellan flickor som agerar ut i tonåren. En grupp gängflickor lugnar ner sig efter några år. En annan grupp problemflickor fortsätter utagerande och missbruk. Gemensamt för den gruppen är deras problem med könsidentiteten. Detta har jag kunnat se i min forskning om kvinnobehandling.

Tredje steget – att genom behandling ta igen brister i socialisationen. Därmed är vi inne på vad som är verksamt i missbruksbehandling i kvinnogrupp. Där kan kvinnor ta igen brister i sin socialisation. När jag följt utvecklingen av kvinnobehandling och intervjuat kvinnorna har jag funnit hörnstenar i kvinnobehandling.

Här ska jag inte tala så mycket om behandling i allmänhet utan av kvinnornas tankar om behandling som de kommit fram i min forskning från Sofia behandlingshem i Malmö. Det är ett behandlingshem som vuxit fram i traditionen från terapeutiska samhällen och innebär behandling i ett rent kvinnokollektiv. Jag ger ett exempel som det ser ut i forskningen. Det handlar både vad kvinnor tycker är bra i behandling ”hörnstenarna” i kvinnobehandling och det som kvinnor som avbrutit behandlingen ser som stötestenar och vad som är dåligt.

Idealbilden i samhället

När jag använder mig av Hirdmans tankar om genuskontrakten beträffande missbrukarna, har jag gått igenom forskning som berör missbrukande mäns och kvinnors berättelser. Den forskningen visar, att när det gäller narkotikabruk gäller nolltolerans för båda könen.

Beträffande alkoholbruk ser det annorlunda ut. I dagens samhälle är ett kontrollerat alkoholbruk accepterat när det gäller båda könen. Kvinnors förvärvsarbete har luckrat upp traditionella strikta värderingar när det gäller kvinnors alkoholkonsumtion. Däremot är det när det gäller mannen inte accepterat med ett okontrollerat drickande. Då riskerar han att förlora sin plats i gänget. I förlängningen kan han hamna i A-laget i parken. Kvinnan har större krav på sig förutom att hon skall kontrollera sitt eget alkoholbruk skall hon också enligt traditionen fungera som mannens väktare och kontrollant. De gamla höga idealen när det gäller kvinnor som lever kvar sedan antiken har jag redan berört. Det gäller både i omgivningens ögon och i de egna. Kopplingen till sexualiteten vid missbruk berörde jag också. Kvinnan är inte bara fyllekäring, utan hon är också hora. Sexuellt utagerande sätter sina spår i omhändertagande när det gäller tonårsflickor, men inte i samma utsträckning när det gäller tonårspojkar.

Mäns och kvinnors egna ideal i missbrukarvärlden ser olika ut. Männen eftersträvar att bli skickliga i sina ”affärer”, som Bengt Svensson beskriver det när det gäller narkotikamissbrukare. De har en dominerande ställning i narkotikakretsar. Kvinnorna spelar en viktig roll som unga och attraktiva. När de blir äldre och inte är så attraktiva längre kan de kompensera sig med branchkunnande. Men narkotikavärlden är en hård och mycket manlig värld.

Idealet för männen är lönearbetet eller affärerna. Att hamna utanför arbetslivet kan uppfattas som en personlig katastrof om inte affärerna i missbrukarvärlden kompenserar detta. För kvinnorna ser det annorlunda ut. Forskaren Berit Andersson beskriver hur en del kvinnor talar om betydelsen av att ha ett förvärvsarbete. Men det centrala är att kvinnorna prioriterade kvinnor moderskapet och vård av barnen lika självklart som männen prioriterade lönearbetet.

Det finns också tydliga likheter mellan missbrukande kvinnor och kvinnor i allmänhet. De lever upp till traditionella ideal inom hemmet, medan mannen har sin plats utanför hemmet. Här kommer klassperspektivet in. En engelsk forskare Beverly Skeggs har studerat engelska arbetarklasskvinnor och kommit fram till viktiga resultat, som är aktuella också beträffande män och kvinnor i missbrukarvärlden. Män i arbetarklassen har haft svårt att hävda sig med sina fysiska företräden och ett klassiskt machoideal i den tjänstemannavärld som nu är tongivande. Detta kan de kompensera genom att ha makt över kvinnor. Det här är något som man kan känna igen beträffande missbrukarvärlden, med machoideal och makt över kvinnor. Skeggs talar om hur män och kvinnor är bärare av olika kapital, ekonomiskt, kulturellt kapital som arbete och utbildning och socialt kapital i form av kontakter. Kvinnoidealet i samhället är den välordnade medelklasskvinnan . Mot henne har av tradition ställts arbetarklasskvinnan setts som hennes motsats ”oren, farlig och sexuell”. Vi kan i Sverige t ex se hur borgarklassens män i början av nittonhundratalet såg det som legitimt att ha sexuella relationer med tjänstekvinnor samtidigt som deras blivande fruar och systrar skulle vara ärbara, skyddas och vördas. Detta har arbetarklasskvinnor fått insupa med modersmjölken och blivit tvungna att kompensera. De kvinnorna har en barlast av mer begränsat ekonomiskt kapital, kulturellt kapital i form av arbete och utbildning och färre sociala kontakter att öppna stängda dörrar med. Det som blivit deras kompensation har varit att visa sig respektabla. Respektabilitet har blivit ett honnörsord och kapitalet har varit deras feminina uppträdande. De får lägga sig vinn om att vara attraktiva kvinnor och samtidigt vara respektabla. Detta förutsätter en kontrollerad sexualitet . Deras tillgång är också att utveckla sitt kulturella kapital genom moderskap och att ta hand om hem och barn, på senare tid att ha olika typer av omsorgsarbete. Medan kvinnan skall ha en kontrollerad sexualitet och förväntas mannen ha en presterande sexualitet, där finns ju don Juan-idealet i bakgrunden.

Majoriteten av de missbrukande kvinnorna som jag mött i min forskning bland de mest socialt utsatta missbrukarna är arbetarklasskvinnor och min forskning visar hur de har samma ideal som andra arbetarklasskvinnor med en kontrollerad sexualitet. Forskning om sexualitet och missbruk visar också att kvinnor mer än män försöker kontrollera sin sexualitet. De har också mer skam över gränsöverskridanden när det gäller sin sexualitet. Många gången är det också ett resultat av sexuella övergrepp som drabbat missbrukande kvinnor i större utsträckning än män. Med reservationen att här finns mörkertal för både män och kvinnor. Missbrukande män talar enligt forskningen lite om skam över sin sexualitet, snarare talar de om prestation. En viktig kunskap handlar om mäns och kvinnors pojkars och flickors socialisation där jag funderat kring Bjerrum Nielsens och Monika Rudbergs (1989, 1991)forskning. De talar om mäns och kvinnors olika ingång i sexualiteten. Att den har betydelse för missbruket har jag kunnat se i min forskning.. De har funnit hur pojkar under tonårstiden utgår från en mer teknisk sexualitet och flickor från en svärmisk romantisk. Om han utgår från herrtidningsidealet så går hon och väntar på riddaren på den vita hästen och det som händer i romantiska flicktidningar. Från olika utgångslägen söker sig sedan pojkar och flickor fram till närhet och ömsesidighet. Missbruk från tidiga tonår riskerar att störa den vanliga tonårsutvecklingen mot en mogen sexualitet. Pojkar använder drogen för att klara av närheten och ömsesidigheten med flickor. De styr förhållandena till de missbrukande flickorna. De i sin tur får ofta får sina första sexuella erfarenheter på pojkarnas eller vuxna mäns villkor. I stället för en svärmisk upptakt till sexualitet kastas de ofta rakt in i en vuxensexualitet. För att klara av det kan de ta drogen till hjälp. Många kvinnor har nästan inte någon erfarenhet av en drogfri sexualitet och är liksom männen rädda för vad den kan innebära.

Den kunskapen har på ett intressant sätt bekräftats av en studie som ungdomsteamet Mini-Maria i Göteborg gjort av sitt arbete med missbrukande ungdomar. När de med hjälp av en forskningscirkel under förra året började fundera på missbrukande ungdomar ur ett könsperspektiv visade det sig, att ungdomarna använde sig av olika droger. Statistiken visade att de vanligast drogerna var hasch och amfetamin. Detta konstaterande i löpande statistik ändrades radikalt när man tittade på pojkars och flickors val av drog. Pojkarnas vanligaste drog var hasch som de använde sig för att lugna ner sig med bl a i sina relationer till flickor. Flickorna däremot använde sig främst av amfetamin som fick dem att känna sig attraktiva och orädda. En flicka uttryckte hur amfetaminet verkade: ”Jag kom in som ett vrak och kom ut som en drottning!” Detta tydliggör hur sexuella dilemman och rädsla för närhet är något som måste överbryggas när det gäller insatser mot drogmissbruk.

Modersidealet som jag berörde innan bekräftas i min studie om Moderskap och Missbruk, där kvinnor som levde skilda från sina barn p g a missbruket berättade om sitt liv och relationen till barnen. De ville genomgående leva upp till modersidealet., att bli som ”vilken familj som helst”. De flesta avbröt eller minskade sitt missbruk under graviditeten. Många talade om att de hoppades att barnet skulle bli räddningen från missbruket. Både min och annan forskning visar att kvinnor har en stark etik att inte skada sina barn genom missbruk under graviditeten. Under tiden kvinnorna levde med sina barn försökte kontrollera sitt missbruk.av hänsyn till barnen. De som levde med missbrukande män hade huvudansvaret för barnen fram till skilsmässan utifrån ett traditionellt kvinnoideal. Några kvinnor var mer emanciperade . Missbruket blev ett sätt att frigöra sig. De lämnade efter de första månaderna över ansvaret för barnen till sina drogfria män och återupptog sitt missbruk som de avbrutit under graviditeten. Samtliga drogfria pappor tog över ansvaret för barnen. Det gällde också en missbrukande pappa som tog hand om sitt barn efter att ha varit på behandlingshem. Detta visar hur viktigt det är att inte glömma bort pappornas kapacitet, när det uppstår problem i missbrukarfamiljerna. En forskare Maria Bangura Arvidsson har gjort en studie om ”Ifrågasatta fäder” (2003), Där visar hon samhällets dubbla syn på missbrukande pappor. Dels ses de som viktiga för barnen och man stärker dem i sin papparoll, dels anser man att samhället måste skydda barnen från de missbrukande papporna. Papporna känner sig ifrågasatta och får ofta kämpa för sin kontakt med barnen. En del av dem tar till sig omgivningens negativa bild och drar sig undan. Här behövs eftertanke i bemötandet av missbrukarfamiljen. I samband med skilsmässan efter skilsmässan från barnen kom de flesta kvinnorna i kris eftersom hoppet om en ”vanlig familj” grusats. De kände sig utan värde och skämdes över att inte ha levt upp till modersidealet. Deras missbruk accelererade fram tills de fick hjälp eller behandling. Några kvinnor blev helt övergivna och fastnade i social misär. Det fanns tydliga samband med moderskapet och missbruket. Den överskuggande känslan var skammen över att skiljas från barnen p g a missbruket.

Det har också visat sig i omgivningens krav på mödrarna när det gäller ansvaret för barn. Socialtjänsten fokuserar i de flesta fall på mammans ansvar när barn far illa. Det visar forskning av Tine Egelund, när det gäller dansk socialtjänst. Att också kvinnor i allmänhet stigmatiseras visar amerikansk forskning. Helen Fuchs Ebaugh konstaterar, att kvinnor ses som ”totalt depraverade, ansvarslösa och omoraliska” om de inte har vården av sina barn. Det handlar om vad vi lär från början.

Genusteori som referensram

Svårigheterna att finna en teoretisk plattform för studien av mäns och kvinnors missbruk ur ett könsperspektiv har gjort att den teoribildning jag grundar analysen på har stått att finna utanför missbruksforskningen. Det handlar dels om ett genusperspektiv utifrån genusteori (Hirdman l988, 2001,Connell l996) och dels om ett klassperspektiv utifrån kultursociologisk teori (Skeggs l997).

Hirdman (l988) talar om ”genuskontrakten”, idealbilden av man och kvinna, socialisationen och arbetsdelningen mellan könen som ser olika ut för män och kvinnor.

När det gäller idealbilden i samhället kan man se att genom historien utgör den missbrukande kvinnan närmast en motbild till samhällsidealet, den nyktra kontrollerade kvinnan som håller hemmet samman. Det visar sig på ett slående sätt i forskaren Christina Näsholms historik om ”rus ett manligt privilegium” berör synen på mäns och kvinnors alkoholvanor och missbruk. Hon beskriver en syn på män och kvinnor som har sinar rötter i antiken. Vinet hade då en central plats bland ritualerna, men där var det främst var männen det handlade om. Kvinnorna uteslöts som regel. Näsholm citerar Ailanos: ”En kvinna som älskar att dricka är ett monstrum och ett ännu ohyggligare vidunder är den kvinna som berusar sig”. Tankarna från antiken handlar om att kvinnligt rus som beskrivs med negativt med sexuella undertoner. En berusad kvinna ses i konst och litteratur från den tiden som”vämjelig, lösaktig, passiv, obehärskad och svår att kontrollera. Mannen däremot beskrivs som ”agerande och med full självkontroll. Dessa tankar lever kvar ända in i vår tid. Fyllekäring och hora talar sitt tydliga språk. Det visar sig också i samhällets bemötande. För en man däremot är det bara manligt att ”ta sig ett järn” som vi säger om den tillåtna supen. Sammantaget visar detta vad vi alla vet, att den missbrukande kvinnan föraktas mycket mer än mannen i samma situation. Hennes beteende har vi svårare att överse med än männens. Kvinnorna ser sig med samhällets ögon vilket väcker skuld och skam. Det genomsyrar och återkommer gång på gång i deras livshistoriska berättelser.

Hirdman talar om socialisationen. Hur pojkar och flickor blir vuxna som går i arv från far till son och mor till dotter. Hirdman talar om "två längtor i människobrösten", efter frihet och symbios. Friheten tillhör mannen och symbiosen tillhör kvinnan. Bägge könen söker det kompletta. Mannen söker närheten, symbiosen hos kvinnan och den söker han med olika strategier kontrollera. Kvinnan söker friheten, självständigheten hos mannen, men samtidigt innebär det hennes "förkroppsligade fängelse, något som är lätt att känna igen när man ser de missbrukande kvinnorna. Som jag ser det ger sexualiteten och moderskapet kvinnan makt, men samtidigt innebär de också vanmakt. Eftersom Hirdman inte utvecklar detta närmare har jag tagit Nancy Chodorow till hjälp. Hon talar om att flickan utvecklar ett "relationsjag" i nära samspel med mamman. Pojken uppfostras till självständighet. Det är en assymetri som präglar mäns och kvinnors socialisation.

Det tredje Hirdman talar om är arbetsdelningen mellan könen. Även här har jag tagit Chodorow till hjälp i analysen. Hon beskriver den traditionella familjen, där mamman har uppfostringsfunktionen och svarar för hemmets sfär och pappan ansvarar för arbetet utanför hemmet och den offentliga sfären. Den bilden kan kompletteras av Beate Krais teori, där hon talar om familjen i upplösning, som är den vi känner igen idag. Hon beskriver vad som är manligt och kvinnligt har restriktioner. Bägge könen har förmågor som förtrycks. Den som vill vara en traditionell man förtrycker sina kvinnliga egenskaper och omvänt förtrycker en traditionell kvinna sina manliga egenskaper för att leva upp till den riktige mannen eller den riktiga kvinnan. Min forskning visar att det är en traditionell arbetsdelning mellan könen i de flesta missbrukarfamiljer. Kvinnan tar huvudansvaret för hemmet och barnen innan missbruket tar överhanden i de familjer där barn och mamma skiljs åt. Men några kvinnor ger uttryck för att de vill vara självständiga och gärna lämnar över ansvaret till de pappor som är drogfria. För en del kvinnor kan missbruket vara ett sätt att visa sin emancipation och självständighet. Men det vanligaste är kvinnornas utsatthet och att de kämpar för att ta hand om sina barn även om hindren är många. En kvinna talar om att hon ”kämpar som en tigrinna” för att klara att ta hand om sina barn.

Hirdman talar om de isärhållandets logikernas, genomslagskraften genom historien och dels hur dessa under sista seklet tappat kraft i det svenska och andra västerländska samhällen. ”Det moderna projektet” har skakat om könens relationer och stereotypa genuskontrakt, som innebär en låsning för både män och kvinnor. Kvinnans idealbild som husmor med sin plats i hemmet under seklets början har ersatts av idealbilden en jämställd kvinna, som delar ansvaret för hem och barn med mannen och en offentlig sektor, som avlastar hemuppgifter. Samtidigt belyser Hirdman hur genusstereotypierna tenderar att komma till korta, i ”verkliga” mäns och kvinnors liv. Hur arbetarklasskvinnor i början av seklet trots borgerligt samhällsideal av kvinnan i hemmet var tvungna att förvärvsarbeta och hur samma grupp kvinnor det sista decenniet är den grupp som i störst utsträckning tvingas återvända till en hemmafrutillvaro i samband med arbetslöshet.

Doxa och institutionerna

Här kan man se fyra parallella perioder.

Tiden för kontroll och uppfostran 1920 – 1950 talet

Här är det intressant att se hur den allmänna samhällssynen får genomslag i synen på missbrukarna. Missbrukarna sågs som patologiska och skulle tillrättaföras till den allmänna ordningen. Samhället skulle skydda sig mot alkoholisternas sociala skadegörelse. En forskarauktoritet uttalar sig: ”Drinkare är genom alkoholens gift intellektuellt och etiskt svagsinta människor som ej sörja för sig själva och som till största delen går under om ej det lagliga tvånget förbarmar sig över dem”.

Det lagliga tvånget förbarmade sig också över de missbrukande kvinnorna. Den första alkoholistanstalten låg i Landskrona fästning och de kvinnliga alkoholisterna hade gemensam behandling med lösdriverskorna. De låstes in och fick arbeta gruppvis i stora salar bakom grova trästaket. Utanför patrullerade en vaktfru och ”tillsåg ordning och tystnad”. Det var kvinnliga dygder som skulle utvecklas hushållsgöromål, tvätt, sömnad och vävning, förutom ”stärkande” arbete utomhus med trädgård, höns- och boskapsskötsel. Den andliga vården fick de genom obligatoriska gudstjänster. De som födde barn fick dem omedelbart omhändertagna och placerade hos släktingar eller i fosterhem. Barn till missbrukare vårdades den här perioden skilda från sina föräldrar. Kvinnorna skulle tillrättaföras till kropp och själ. Renligheten betonades och syfilis skulle bekämpas. Den här statiska synen på missbrukarvården varade ända fram till l960-talet, då man satsade med på behandlande inslag i tvångsvården, som nu flyttat till Närke och så småningom nuvarande Runnagården.

Tiden för den nya solidariteten 1960 – 1970 talet

Vid den här tiden ändrades synen på missbrukarna. De samhällskritiska rösterna som började höras beträffande familjelivet börjar nu också sätta institutionsapparaten i blickfånget. Det är inte längre bara den enskilda alkoholisten som är sjuk utan det sjuka samhället betonas. I stället för att betona individen kommer interaktionen mellan individ och samhälle i blickfånget både när det gällde missbrukares, kriminellas och prostituerades avvikande beteende. Interaktionismen blev en tongivande skola inom sociologin. Solidariteten med utsatta grupper satte sina spår i behandlingssammanhang. De terapeutiska samhällena som växte fram betonade demokratin i behandlingen. En dialog började föras med missbrukarna. Många självhjälpsorganisationer blev tongivande t ex Riksföreningen för hjälp åt läkemedelsmissbrukare och Riksföreningen för social och mental hälsa. Män och kvinnor skulle vårdas tillsammans de terapeutiska samhällen som blev allt fler. Samtidigt minskade tvångsvården. Barn och föräldrar började vårdas tillsammans och barnhemmen började bli familjeinstitutioner.

De dubbla tungornas tid 1980 – 1990 talet

Den tiden som följde gav dubbla budskap. Samtidigt som socialtjänstlagen kom l982 med frivillighet, demokratisering och samhällsansvar som viktiga intentioner, så utökades tvångsvården med Lagen om vård av missbrukare samma år. Förutom alkoholister skulle tvångsvården också omfatta narkomaner. Inom frivilligvården började de terapeutiska samhällena för män och kvinnor kritiseras med stöd av tankar från kvinnoforskning och kvinnorörelse. Männen dominerade behandlingshemmen. Kvinnorna var naturligt i minoritet, eftersom bara omkring var tredje till fjärde missbrukare är kvinna. Som jag beskrev tidigare fick de många gånger en utsatt situation och hade svårt att fullfölja behandlingen. Svaret blev, att behandling i rena kvinnokollektiv för missbrukare började växa fram parallellt med de andra terapeutiska samhällena. I Norge fanns väl vid samma tid bl a Arken som jag läst om. Samtidigt ökade tvångsvården efter svackan under l970-talet. Den anstalt för kvinnor som var ättelägg till den första alkoholistanstalten införde Minnesota-behandling. Det gjorde också en rad behandlingshem. Därigenom växte en ny behandlingsinriktning fram vid sidan av de terapeutiska samhällena. Nu var det återigen betoningen av det patologiska och alkoholismen som en sjukdom som fick en framskjuten plats. Under de här decennierna och fortfarande lever olika sätt att se på missbruk och behandling sida vid sida. En mångfald behandlingsmodeller växer fram tillsammans med den utökade öppenvården under l990-talet.. Samtidigt drog samhället in svångremmen och minskade insatserna för de mest utsatta missbrukarna, genom t ex neddragningar av institutionsvården, ökade hemlösheten. Nya grupper människor far illa. Satsningen de sista decennierna har gynnat snarare privilegierade missbrukare än de tunga missbrukarna som befolkat institutioner och socialbyråer.

Drogfri eller läkemedelsassisterad behandling 2000-talet

Med den ökade användningen av läkemedelsassisterad behandling är jag inne på det som måste bli den stora frågan under första decenniet på 2000-talet. Hur ska vi gå missbrukarfamiljerna till mötes när det ökade opiatmissbruket leder till att allt fler män och kvinnor behandlas i substitutionsbehandling. Det innebär när det gäller kvinnor i fertil ålder att foster påverkas och barn riskerar att födas abstinenta. Under början av 1980-talet var det FAS-barnen med fethalt alkoholsyndrom som var i fokus. Nu har problematiken vidgats till NAS-barnen, de barn som föds med neonatalt abstinenssyndrom. Det har i Norge uppmärksammats både av praktiker och forskare och har blivit anledningen till att frågan tagits upp och nu också är aktuell i Sverige bl a i den utredning av Socialstyrelsen jag nämnde inledningsvis. Vid en föreläsning i Oslo för några år sedan fick jag fick höra Kari Slinning (2004) berätta om sin forskning och NAS-barnen. Hon berörde erfarenheterna vid Aline spädbarnshem i Oslo, där problemtiken kring abstinenta barn lett till hennes avhandling. Hon följde upp barnen till fyra och ett halvt års ålder och fann tecken på neurologiska störningar som uppmärksamhetsproblem, sömnproblem, matproblem och störningar i relation mellan barn och föräldrar eller annan vårdare. Vid fyra års ålder var majoriteten av barnen i fosterhem. Liknande erfarenheter har praktiker i Sverige haft vid enheter för gravida missbrukare och småbarnsfamiljer. Ända till det senaste året har positiva erfarenheter för de vuxna tunga opiatmissbrukarna gjort att NAS-barnens intressen kommit i skymundan. Kanske har ni samma problematik fortfarande i Norge. En kollega på ett norskt kompetenscenter sade när vi träffades i våras. ”Vi tillåter inte en gravid kvinna ens att ta en aspirin, samtidigt som substitutionsbehandlingen ökar som ett ’run away train” NAS-barnen och deras föräldrar får liksom FAS-barnen inte glömmas bort. Ska vi ha ett könsperspektiv på missbruk måste vi fundera på hur vi kan förebygga och sätta in insatser för att ge också missbrukarnas barn en bra start tillsammans med sina föräldrar. Annars riskerar vi att bygga vidare på ”det sociala arvet” som Gustav Jonsson (1974) en känd läkare och forskare i Sverige talar om.

Detta ger en överblick över att det inte bara handlar om enskilda individers problem hur mötet ser ut med välfärdsapparaten i samhället. Jag kan i de missbrukande kvinnornas berättelser se spår av olika typer av bemötande utifrån den tid då behandlingsinsatserna sattes in. De äldre kvinnorna var i större utsträckning i frivillig institutionsbehandling tillsammans med sina barn. Medan de yngre missbrukande mammorna oftare var tvångsomhändertagna och barnen placerats i familjehem, hos pappan och hos släktingar. Detta är viktigt att ha för ögonen och att försöka till specifika behov när det gäller samhällsinsatser inte främst satsa på det som för dagen är gångbart i behandlingssammanhang.

Avslutande reflektion

- og referanser

När jag funderat vidare kring behandling i kvinnokollektiv och skrivit om det kom jag plötsligt på att kanske finns det mycket som män också skulle vilja ha av det kvinnor ser som viktigt i behandling. När jag avslutat en artikel om kvinnobehandling slog det mig, att kunskap saknas om männens önskemål beträffande missbrukarvården. Då fick jag en ledtråd i Siv Byqvists (l997) uppföljning av narkomanvårdsinstitutioner SWEDATE-projektet (Bergmark et al l989). Hon undersökte utfallet av vården både positivt och negativt utfall beträffande klientgruppen, där de flesta var män. I fokus var missbruk och sociala förhållanden. Den undersökningen visar intressanta resultat. De inslag som är vanliga i traditionell missbruksbehandling, både gruppsamtal och praktiskt arbete uppskattades mest av klienter som hade positivt utfall. Klienter som hade negativt utfall efterlyste behandlingsinslag som jag har funnit viktigast i kvinnobehandling. Det handlade både om individuella samtal och att få hjälp i kontakten med barn och föräldrar. I kvinnobehandlingen för missbrukare som jag berört både vid EWA-enheten och Sofia spelar just de behandlingsinslag som efterlystes av gruppen med negativt utfall en huvudroll. Det som enligt bägge studierna om kvinnobehandling främst uppskattas av kvinnorna är just betoningen på individuella samtal i kombination med gruppsamtal och fokusering på föräldraskapet, relationen till barn. Vad som blivit tydligt för mig är, att behandlingen som riktar sig till både män och kvinnor inte alls i samma utsträckning som kvinnobehandlingen har studerats ur ett könsperspektiv. Snarare har man varit mest intresserad av hur klienterna klarat en på förhand erbjuden behandling, inte i första hand vad män och kvinnor speciellt önskar få ut av behandlingsinnehållet! Vad vi vet en del om är idealbilden i samhället när det gäller män och kvinnor. Men det behövs kunskap om socialisationens och arbetsdelningen i hemmets
betydelse för behandling och det behöver vi forskning om.

Sannolikt har den nya mans- och fadersrollen satt sina spår i mäns önskemål om behandling. Kanske finns de engagerade papporna som efterlyser kontakt med barn och föräldrar bland förlorarna i den traditionella missbruksbehandlingen. Det finns många frågor att söka svar på!

Referenser

Andersson, B. (1991) Att förstå drogmissbruk. Studentlitteratur, Lund.

Bangura Arvidsson, M. (2003): Ifrågasatta fäder. Olika bilder av fäder till socialt utsatta barn. Lunds universitet: Socialhögskolan (akademisk avhandling)

Bergmark, A. et al (l989) Klienter i institutionell narkomanvård. Uppsala: Uppsala Universitet, Pedagogiska Institutionen

Bjerrum-Nielsen, H., Rudberg, M. (1989); Historien om flickor och pojkar,¨Lund:
Studentlitteratur.

Bjerrum Nielsen, H. & Rudberg, M. (1991) Jenters vej till rusmiddel, ett socialiseringsperspektiv. Kön, rus och disciplin, Nordiska nämnden för alkohol och drogforskning, NAD, publikation nr. 20.

Blomqvist, J. (2002) Att sluta med narkotika – med och utan behandling. Stockholms Stad. FoU-rapport, nr 2.

Byqvist, S. (l997). Svenska narkotikamissbrukande kvinnor och män – missbruksförlopp och kriminalitet. Stockholms Universitet. Socialhögskolan. Rapport i socialt arbete nr 84.
.
Christensen, A. (l996) ”Jenter som kommer og jenter som går”. Statens institut for alkohol-og narkotikaforskning SIFA rapport nr.6/96.

Connell, R. (1999): Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos

Dahlgren, L. (l992). ”Behandling av kvinnliga alkoholmissbrukare”, Socialmedicinsk Tidskrift, nr. 8, l992, 390-394.

Hedin, U-C. (2000) ”Fångarnas föräldraskap – föräldrautbildning i fängelse”. Nordisk Sosialt Arbeid.. Nr 4.

Hilte, M. & Laanemets, L. (2000): Berättelser om missbruk och vård – Om missbrukande kvinnor i olika behandlingsprogram. Lunds universitet: Meddelanden från Socialhögskolan

Hirdman, Y. (l988) "Genussystemet - Reflektioner kring kvinnors sociala underordning". Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 3, 49-63

Hirdman, Y., (2001). Genus : om det stabilas föränderliga former, 1. uppl., Liber, Malmö.

Jonsson, G. (l974) Att bryta det sociala arvet, Stockholm: Tiden

Kaplan, A. (l987) ”Det relaterande självet - Implikationer för depression hos kvinnor”. Det kvinnliga perspektivet. SFPH.s monografiserie

Kristiansen, A. (l999) Fri från narkotika - Om kvinnor och män som har varit narkotikamissbrukare. Umeå Universitet, Institutionen för socialt arbete. Nr. 28.

Nötesjö, G. & Tegborg, E..(l999) Tur och retur Kvinnorummet. Stockholm: Qlara Management AB.

Ravndal, E & Vaglum, P.(1991) Behandling av kvinnelige stoffmissbrukere i ett hierarkisk terapeutisk samfunn: Betydningen av relasjoner till foreldre, partnere og veninner, Institutt for medicinske adferdsfag. Universitetet i Oslo 1991.

Ravndal, E. (1999) Alkohol og rusavhengighet, Kvinners helse i Norge. NOU 1999:13, s.518-521.

Ravndal E (l999) "Narkotikabruk blant kvinner og menn" . Kvinners helse i Norge. NOU l999:13, 5l8-521.

Skeggs, B. (l997): Att bli respektabel — Konstruktioner av klass och kön. Göteborg: Daidalos

Slinning, K. (2004): A prospective, longitudinal study of children prenatally exposed to substances: With special emphasis on attention and self-regulation. University of Oslo: Department of Psychology (akademisk avhandling)

Trulsson K. (1998) Det är I alla fall mitt barn En studie om att vara missbrukare och mamma. Stockholm: Carlssons Bokförlag

Trulsson, K. (l999) . ”Moderskap och missbruk”. Nordisk Alkohol och Narkotikatidskrift nr.6/99

Trulsson, K. (2000), ”Kvinnoidentitet och missbruksbehandling”. Socialvetenskaplig Tidskrift nr. l-2 2000.

Trulsson, K., (2003a). ”Manligt och kvinnligt i smältdegeln – Om könets betydelse för missbruk”. Nordisk alkohol- & narkotikatidskrift, Vol. 20 nr 1.

Trulsson, K. (2003 b) Konturer av ett kvinnligt fält – Om missbrukande kvinnors
möten i familjeliv och behandling. Lund: Lund Dissertations in Social Work, nr l2.

Trulsson, K. (2006). Dans på lina – Om kvinnors missbruk, familjeliv och behandling. Stockholm: Carlssons Bokförlag